Ganska regelbundet går jag förbi en skylt med texten ”Obehöriga äga ej tillträde”. Det är en inte alldeles ovanlig skylt i floran av förbud i vårt samhälle. Skylten är ganska nyligen uppsatt. Jag har funderat över den intressanta texten och dess innebörd vid några tillfällen och kan inte låta bli att dela med mig av mina funderingar.
Den första frågan som skylten väcker är vem den riktar sig till. Uppenbarligen handlar den om något som ”Obehöriga” inte får göra. Skylten är en uppmaning till den som är obehörig. Begreppet behörighet är ju ganska flitigt diskuterat inom juridiken, bl.a. inom avtalsrätten. Det kan stå för olika saker i olika sammanhang, men i skyltens sammanhang pekar den ut någon som inte har rätt att göra något speciellt. Att skylten riktar en uppmaning till dem som saknar behörighet (till dem som är ”obehöriga”) är, som jag ser det, detsamma som att uppmaningen riktas till dem som inte är berättigade, till dem som inte har rätt, till dem som inte får (göra något, vidta någon åtgärd eller liknande).
Vad är det de obehöriga inte får, då? Jo, de ”äg[er] ej tillträde”.
Är det inte fantastiskt, föresten, redan det förhållandet att nya skyltar i Sverige år 2010 skrivs med verbet böjt i pluralform? Det är snart 100 år sedan vi övergav den grammatiska regeln i det skrivna svenska språket. För att inte tala om att vi långt tidigare än så övergav den i talspråket. Jag tror att tanken med pluralböjningen kan vara att uppmaningen blir lite mer auktoritär, lite mer på riktigt, om formuleringen framstår som gammaldags. Förbudet kanske då skall uppfattas som lite mer allvarligt menat. (För det kan väl inte vara det att man sparar netto ett tecken i texten?)
Nåväl, att inte äga tillträde till en plats är detsamma som att inte äga (eller ha) rätt att vara där, att inte få vara där. Förbudet innebär således att några inte har rätt att vara på den platsen som skylten pekar ut. Vilka är det som inte får vara där? Jo, det är de obehöriga, d.v.s. de som inte får vara där.
Det innebär att skyltens budskap är att ”De som inte får vara här får inte vara här”. Hur intressant är det budskapet? Är inte det i själva verket en ganska självklar sak? Om man inte får vara här så får man väl inte var här. Behövs det en skylt som säger det?
Och om man nu tycker att det behöver påpekas att inte alla människor får vara på en viss plats kanske det är trevligare att vända på kuttingen och säga att bara de som har särskilt tillstånd att vistas på en viss plats får vistas där. Då kanske det kunde stå: ”Tillträde endast med tillstånd”, vilket kan översättas med: ”Man behöver ett särskilt tillstånd för att få vistas här”. Det blir lite mer positivt så, tycker jag. Och det skiljer bara fyra tecken i texten. Eller varför inte: ”Tillträde kräver tillstånd”?
Den lite säregna språkbehandlingen i förbudsskylten får mig också att tänka på en annan skylt som jag såg en gång i ett café i en skidanläggning. Den löd: ”Egen fika ombedes förtäras i Tranans värmestuga”. En minst sagt intressant användning av verb i passiv form, vill jag hävda. Omskriven i aktiv form blir meningen så här: ”Jag ber fikat att bli förtärt i Tranans värmestuga”. Kanske vore det effektivare att rikta uppmaningen till de personer som har med sig egen fika till caféet.
Bästa alumner,
